Om Finsk Lapphund

En ung ras med gamla anor
Den finska lapphunden är på sätt och vis den yngsta av de tre raser som har sitt ursprung i samernas arbetande hundar. Även om samerna under lång tid använt dessa hundar som vallhundar i renskötseln var det var först 1968 som de första två finska lapphundarna av dagens typ registrerades av den Finska Kennelklubben. Under 40- och 50 talet fanns det dock i Finland en slags ”sydländsk” finsk lapphund. En typ av hund som inte motsvarade kraven för arktiskt klimat och uppblandningen av andra raser var tydlig. Typen kallades för Kukonharju-typ efter namnet på den kennel som var ledande under den här perioden. Det officiella namnet var dock "lapin paimenkoira". Rakt översatt till svenska blir det lapsk vallhund, inte att förväxla med dagens lapsk vallhund som på finska heter "lapinporokoira". Standarden för den här tidiga typen av finsk lapphund antogs av FKK 1945.  

Dagens finska lapphund
Historien om dagens finska lapphundar tar sin början i Lappland under 1950- och 1960-talet. Då genomfördes ett antal forskningsresor för att kartlägga samernas hundar. Ur det mycket varierande materialet kunde man främst urskilja två olika typer av hundar. Den ena var längre än den var hög, hade kort päls och var en välvinklad travare, det som senare blev ursprunget till lapsk vallhund. Den andra typen var en nästan kvadratisk, långhårig och moderat vinklad galoppör, det som i dag kallas finsk lapphund. I slutet på 60-talet och början på 70-talet så ansågs den främsta skillnaden mellan dessa två raser bestå i hårlaget, som är kortare på lapsk vallhund. Man tog inte så stor hänsyn till kroppskonstruktionen. Det fick till följd att långhåriga avkommor till lapska vallhundar registrerades som finska lapphundar. Följaktligen har bägge raserna en del gemensamma förfäder. Under början av 70-talet ansåg man att den typ av lapphundar som man funnit under forskningsresorna i Lappland var den rätta. Den tidigare typen förkastades och 1975 antogs en ny rasstandard. I princip byggdes rasen upp på nytt av hundar som hämtades från samerna. Även i dag mönstrar man in samernas hundar i rasen för att bredda avelsbasen. Rasstandarden har sedermera ändrats några gånger, framförallt gällande mankhöjd och godkända färger. I avelsarbetet med den finska lapphunden har man tagit fasta på den varierande färgskala som finns naturligt hos rasen. På gamla fotografier ser man att samernas hundar hade de mest skiftande färger. Det finns dessutom en mängd benämningar för olikfärgade hundar i det samiska språket. Alla färger är tillåtna men grundfärgen ska vara dominerande, avvikande tecken får finnas på huvudet, halsen, nacken, bröstet, benen och på svansen. 

En vänlig allroundhund
I rasbeskrivningen står det att den Finska Lapphunden är en intelligent, modig, lugn, läraktig och arbetsvillig hund med mjuka drag. Det är en till alla delar överensstämmande beskrivning av den allround hund som den finska lapphunden är idag. I viss utsträckning används fortfarande den finska lapphunden som renvallare men är idag mestadels en sällskapshund. Den finska lapphunden är väldigt social, följsam och trevlig, den passar därför bra som familjehund. Dess kraftiga päls är både vacker och lättskött

Helhetsintryck

Något under medelstorlek, kraftigt byggd i förhållande till storleken, något längre än hög, med lång och tät päls och upprättstående öron. 

Viktiga måttförhållanden

Bröstkorgens djup skall vara något mindre än hälften av mankhöjden. Nospartiet skall vara något kortare än skallen. Skallens längd skall vara större än bredden: skallens bredd skall vara samma som skallens djup. 

Uppförande och karaktär

Intelligent, modig, lugn och villig att lära sig. Vänlig och tillgiven. 

Huvud

Huvudet skall ha kraftiga drag och vara relativt brett.
Skallparti: Skallpartiet skall vara brett, hjässan skall vara något välvd och pannfåran tydligt markerad.
Stop: Stopet skall vara tydligt.
Nostryffel: Nostryffeln skall helst vara svart, dock i harmoni med pälsfärgen.
Nosparti: Nospartiet skall vara kraftigt, brett och rakt; såväl ovanifrån som från sidan jämnt, men endast något avsmalnande.
Läppar: Läpparna skall vara strama.
Käkar / Tänder / Bett: Käkarna skall vara kraftiga. Saxbett.
Kinder: Okbågarna skall vara tydligt markerade.
Ögon: Ögonen skall vara mandelformade och mörkbruna, dock i harmoni med pälsfärgen. Uttrycket skall vara mjukt och vänligt.
Öron: Öronen skall vara medelstora, upprättstående eller med böjda spetsar, ansatta tämligen långt från varandra, relativt breda vid ansättningen, trekantiga och mycket rörliga. 

Hals

Halsen skall vara medellång, kraftig och täkt med tät päls. 

Kroppen

Manke: Manken skall vara muskulös, bred och något markerad.
Rygg: Ryggen skall vara kraftig och rak.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kort och muskulöst.
Kors: Korset skall vara medellångt, väl utvecklat och endast något sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup, relativt lång och nå nästan till armbågen, inte särskilt bred. Revbenen skall vara något välvda. Förbröstet tydligt, inte särskilt kraftigt.
Buklinje: Buklinjen skall vara något uppdragen. 

Svans

Svansen skall vara relativt högt ansatt och medellång med tät och lång päls. På svansspetsen kan finnas en J-formad krok. Då hunden rör sig ringlar sig svansen mot ryggen eller mot ena flanken, i vila får svansen hänga. 

Extremiteter 

Framställ
Frambenen skall vara kraftiga med kraftig benstomme och framifrån sett raka och parallella.
Skulderblad: Skulderbladen skall vara något snedställda.
Överarm: Överarmen skall vara lika lång som skulderbladet. Vinkeln mellan skulderbladet och överarmen skall vara relativt öppen.
Armbåge: Armbågarna skall vara rakt bakåtriktade och befinna sig något lägre än bröstkorgens nedre del.
Underarm: Underarmen skall vara relativt kraftig och lodrät.
Handlove: Handloven skall vara fjädrande.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara medellång och något snedställd.
Tassar: Tassarna skall vara relativt höga, hellre ovala än runda och täckta med tätt hårlag. Trampdynorna skall vara spänstiga och på sidorna täckta av tätt hårlag. 

Bakställ
Bakbenen skall vara kraftiga med kraftig benstomme och bakifrån sett raka och parallella. Vinklarna skall vara tydliga men inte särskilt kraftiga.
Lår: Låren skall vara medellånga och tämligen breda med kraftig muskulatur.
Knäled: Knälederna skall vara framåtriktade och knävinkeln relativt tydlig.
Underben: Underbenet skall vara relativt långt och spänstigt.
Has: Haslederna skall vara relativt lågt ansatta med tydlig, men inte särskilt kraftig vinkel.
Mellanfot: Mellanfoten skall vara relativt kort, kraftig och lodrät.
Tassar: Baktassarna skall motsvara framtassarna. Sporrar inte önskvärda. 

Rörelser

Rörelserna skall vara flotta. Hunden byter travet lätt till galopp, som för den är en angenäm rörelseform. Rörelserna skall vara parallella. I arbetet är finsk lapphund rask och snabb. 

Hud

Huden skall överallt vara åliggande och utan rynkor. 

Päls

Pälsstruktur: Pälsen skall vara riklig, i synnerhet hanhundar skall ha en tydlig krage. Täckhåret skall vara långt, rakt och strävt. På huvudet och på benens främre del skall pälsen vara kortare. Det skall finnas rikligt av mjuk och tät bottenull.

Färg: Alla färger är tillåtna. Huvudfärgen bör vara dominerande. Färgtecken, som avviker från grundfärgen, kan finnas på huvudet, på halsen, på bröstet, på bröstkorgens undre del, på benen och på svansen. 

Mankhöjd

Idealmankhöjd hos hanhundar skall vara 49 cm och hos tikar 44 cm. Tillåten avvikelse är ± 3 cm. Typen skall vara viktigare än storleken. 

Fel

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

• Bristfällig könsprägel
• Lätt huvud
• Bristfälligt stop
• Hängöron
• För kraftiga eller raka bakbensvinklar
• Ständigt nedanför rygglinjen buren svans
• Avsaknad av underull
• Åtliggande päls
• Lockigt täckhår
• Oklar huvudfärg 

Diskvalificerande fel

• Över- eller underbett
• Kroksvans 

Testiklar

Hos hanhund måste testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen. 

Avelsrekommendationer finsk lapphund 

• Uppfödaren ska känna till skk´s grundregler
• Hund/tik bör vara minst 24 månader gammal vid avelsdebut. Denna ras utvecklas sent och lever länge. Det är viktigt att tiken/hanen är både psykiskt och fysiskt mogen för att användas i avel, därav minst 2 års ålder för avelsdebuten
• En hane bör ej ha mer än 6 kullar efter sig vid 5 års ålder
• Föräldradjuren skall vara HD-röntgade med känd hd -status. C-höfter är okej för avel om de tillför något extra men bör ej möta en annan C-höft
• Båda föräldradjuren bör vara ögonlysta u.a före parning. En önskan är att en av föräldrarna är prcd-pra fri. En hund som är testad för prcd-PRA med resultatet C (sjuk) får ej användas i avel. En hund som har fått resultatet B (bärare) får användas endast i kombination med en fritestad hund.
• Önskan är från ak att föräldrarna bör ha känd mental status (genomgått MH)
• Inavelsgraden för kombinationen bör ligga under 2,5% och ej överstiga 6,25 %
• Bägge föräldrar djuren bör varit officiellt utställda på skk, eller slk utställning med minst andra pris innan avel.
• Medlemskap innevarande år i Svenska lapphundklubben och i SKK, 
• Vid försäljning och överlåtande ska skk´s kontrakt användas.
  Det finns 2 typer av överlåtande på hanhund det ena som av många kallas halvfoder är: Köpeavtal med bibehållen avelsrätt
  Då kostar hanvalpen/hanhunden halva priset av köpesumman och överlåtaren har rätten till 3 parningar inom 5 år. Helfodervärds kontrakt rekommenderas till 6 parningar och till 5 års ålder. Vid undantag då hunden anses ha mer värde så är det max 10 parningar på helfoder, med maxtid 7 års ålder på hanen. Anledningen är att överlåtaren ej ska överanvända hanen. Att fodervärden ska kunna ha möjlighet att använda sin hane till avel själv då avelsrätten tillfaller fodervärden. För en hane på rasen kan vara produktiv sent i ålder.
  En tik med fodervärdskontrakt innebär att överlåtaren förbehåller sig rätt till max 2 valpkullar på helfoder till 5 års ålder.